Det här var inget jag trodde jag skulle skriva om här. Forskare i England har i en studie på 8000 ord, Business relationships the Morrissey way, gått igenom alla texter som Morrissey har skrivit för utröna på vilket sätt de kan användas i olika affärsrelationer. Eller som deras abstract säger:
Abstract:
Purpose – The purpose of this study is to investigate the “human factor” inherent in business-to-business relationships and its impact on the key phases of business relationships: relationship attraction and initiation; relationship development; and relationship dissolution.
Design/methodology/approach – Interpretation is made by utilising the song lyrics of the prolific English singer Morrissey as a template for interpersonal relationship structures that can be applied to interpersonal business-to-business relationships.
Bland de saker de har kommit fram till är
“The sun shines out of our behinds,” sings Morrissey in the song Hand in Glove. Everyone can probably imagine a businessman they’ve come across that might think this.
But the authors say the line, along with its follow-ups “No, it’s not like any other lover - this one is different because it’s us,” reflects the business trend for dominant buyers to practice discrimination in the relationships with different suppliers, such as exclusivity agreements.
och
And the “Why do I give valuable time to people who don’t care if I live or die?” line from Heaven Knows I’m Miserable Now, develops the area of power and dependence and the veneer of superficial compliance of weaker firms to more dominant buyers.
Äntligen forskare som använder pengarna på ett väl valt ämne. För dom som vill läsa mer så finns studien att köpa här (här finns även hela abstracten).
De flesta artister har man en relation till. På nått sätt. Andra artister har man en relation med. Portishead är en sådan artist, för mig.
Jag minns inte vilket år Dummy kom, men jag vet precis hur jag kände mig när jag lyssnade på den. Jag vet exakt hur det kändes när jag första gången hörde Glory Box, och jag minns hur It’s a Fire gav mig tvåveckors gåshud.
Jag var runt sjutton och bodde fortfarande hemma. Det var en varm sommar, minns jag, och jag var precis så där dazed and confused som man kan vara i den åldern. Ständigt småfull på ljummen folköl. Lite så där fashionabelt destruktiv - fortfarande i chock efter att just ha upptäckt att de val man gör i livet faktiskt har konsekvenser i verkligheten. Jag kan fortfarande lyssna på Dummy ibland när jag vill återvända till den där platsen. Den där sommaren. Det där varma och klibbiga mörkret.
Därför var det nästan lite skrämmande att höra att Portishead släppt en ny skiva. Bara sådär. Femton år senare.
Beth består Generellt skall det sägas att skivan är lite spretig. Kvar finns den rytmbaserade känslan. Det där gunget. Kvar finns också Beth Gibbons. Men i övrigt är det mer gitarrer. Mer disharmoni och mer experiment.
Tre låtar står ut så här efter en dags idogt lyssnande. Särskilt förtjust är jag i låten The Rip. Låten börjar lugnt med en ensam gitarr och den Portishead-patenterade thereminen visslande i bakgrunden. Beths röst ligger som bladguld mellan tonerna. Det finurliga är att låten övergår i en arpeggio-liknande syntslinga och tar en ny vändning. Ändå känns det så självklart.
Machine Gun har kanske den hårdaste och mest elektroniska industrirytmen på skivan. Hade det inte varit för att den plötsligt förändras och börjar låta som temat till filmen Terminator, så finns risken att jag avfärdat låten som för grovhuggen. Men istället blir den charmig och extremt elegant i sin maskinliknande kantighet.
Rytmen i Magic Doors är drivande och jazzig och Beth visar verkligen hur Portishead skall låta år 2008. Med lätt distade pianoackord och en antydan till desperation i refrängen är det på många sätt skivans bästa låt. Möjligen säger jag så för att den är mer lättillgänglig än de andra, men det finns samtidigt inget egensyfte i komplicerad musik.
De övriga låtarna rör sig i gränslandet mellan lättlyssnade och enerverande och är fulla av musikaliska referenser åt alla möjliga håll och stilar. Här finns Deep Water på ukulele. Small, en odyssé från en samplad cello till något Bo Hansson-linkande orgelcrescendo med starka 70-talsinfluenser. Alla har klara elektroniska inslag, men är ändå milslångt borta från någon klichéartad electronica.
Hälften så mycket hår Jag har hunnit bli nästan dubbelt så gammal som jag var när jag hörde Dummy. Kanske har jag också blivit dubbelt så desillusionerad - för den här skivan kommer inte betyda lika mycket för mig som den första gjorde. Men, det är helt klart värt den tid den tar att lyssna på. Och lite, kanske lite, får Beth mig att känna samma mörker som då. Men nu, vis av erfarenhet, har jag lärt mig att mina val faktiskt inte spelar så stor roll ändå, och att livet har ett sätt att lösa sig av sig självt, så lika dazed and confused blir jag inte.
Men åh, ibland kan jag sakna att vara sjutton.
Portisheads skiva Three släpps officiellt den 28 april.
Oj! Hoppsan! Bloggen lixom bara dog. Så kan det gå. Jag skall inte tråka er med varför - eller det bara blev så. När inte haspen är på.
Hur som, WTFHiFi blev hackad i början på veckan. Och vi håller fortfarande på med att sätta ihop den igen. I skrivande stund funkar fortfarande inte tag-cloudet - och lite annat smått och gott. Det med förde en hel del tankar kring hur (och om) bloggen skall få leva kvar. Och det kommer den att göra. Förnyade krafter. Nu är jag sugen igen - efter nästan tre månaders uppehåll. Och vi kommer att ta in nya/fler redaktörer och skribenter. Nu jävlar. Nu kör vi!.. Eller nått.
Jag har flera gånger läst filmrecensioner som klagar på att det finns en berättarröst i filmen, som till exempel Bladerunner . Vilken version är bäst, orginalet med berättarröst eller directors cut versionen utan? Jag vet inte, men generellt sett är jag lite svag för berättare. Hur kan man inte tycka om Goodfellas berättad genom Ray Liottas/Henry Hills ögon?
As far back as I can remember, I’ve always wanted to be a gangster
Även i musik gillar jag kombinationen av talade och sjungna ord. En riktig höjdare i den kategorin är Prefab Sprouts psalmlika One Of The Broken, där gud talar och sjunger.
Hi, this is God here,
Talking to me used to be a simple affair
Moses only had to see a burning bush
And he’d pull up a chair
…
Sing me no deep hymn of devotion
Sing me no slow sweet melody
Sing it to one, one of the broken
And brother you’re singing, singing to me
En som tar det det här till extremen är Isaac Hayes. På senare år är han väl mest känd som scientolog och som Chef i South Park och som sångare är det väl för musiken till Shaft som dom flesta kommer ihåg honom. Mitt favoritalbum är nog dock Hot Buttered Soul från 1969.
Där finns det bland annat en klassisk version av Walk On By [Bacharach, David] - en låt som finns med på min världens-bästa-låt-lista [vare sig det är Isaac Hayes eller Dionne Warwick som sjunger]. Men det är en annan cover som jag tänkte på, By the Time I Get to Phoenix. Det är en popsång skriven 1965 av Jimmy Webb vid 19 års ålder och det var en inspelning med Glen Campbell som gjorde den riktigt känd 1967. Ursprungligen var det en standard popsång, kanske med ett litet inslag av country (i Glen Campbells version) och den var 2½-3 minuter lång. Isaac Hayes version är 18 minuter och 42 sekunder…
Den börjar med en drygt 8 minuter lång monolog som är en introduktion till själva låten. Jag tror att den monologen avgör om man älskar eller “hatar” den här versionen. Själva “kärnan” i låten är cirka 3 minuter och sen kommer en 7 minuter lång avslutning som blir intensivare och intensivare, röst, stråkar, orgel och blås. Den stora rysningen kommer efter 8m38s när han börjar sjunga. Visst säger en del, varför inte börja sjunga med en gång? Men jag tror att inledningen förstärker sången, den bygger upp en stämning. Jag gillar en av kommentarerna på YouTube.
doomp doom—doomp doom!! simple bass line but is killer w/ the organ, hi hat, and issacs speaking vocals. pure soul classic.
Det var ett tag sedan någonting hände här så jag tänkte mjukstarta med några välbekanta toner. Det finns en TV-serie som jag verkligen skulle vilja se i någon svensk kanal, Seven Ages of Rock. En mycket välgjord, engelsk dokumentärserie som följer rockens utveckling från mitten av 60-talet till nu. En klassisk BBC-dokumentär. Jag har bara sett två avsnitt hittills och det var mycket bra. Visst det är en övervikt av brittiska band, men vad gör det? Alla kommer säkert sakna några av sina favoriter och det är en del band man undrar vad de gör i den här serien, men i det stora hela är det “must see TV”.
Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen: YouTube gör en stor kulturgärning. Framför allt när det gäller gamla bortglömda klipp, men även i detta fallet. Nu hoppas jag att denna serie köps in till Sverige, men om det inte är fallet är YouTube den enda chansen för många att ta del av detta.
Serien består alltså av sju delar som tar oss från 1963-2007. Det är bara att sätta igång och njuta (och hoppas att YouTube inte tar bort det).
EDIT: jag har helt missat att Kanal 9 har börjat sända serien [jag har lagt av mig]. Så för alla som inte har Kanal 9 eller som jag inte uppmärksammat att dom har börjat sända, här kommer en sammanställning av de avsnitt jag har hittat på YouTube. Jag kommer att uppdatera den här allt eftersom jag hittar nya avsnitt (vilket jag hoppas att jag kommer att göra.)
När var det jag skrev att veckans favorit är The 1900s - City Water - igår? Det är ombytliga tider… ;-) Allvarligt talat är det fortfarande en superlåt, men idag är det Glasvegas dag. För drygt en vecka sedan släppte de sin tredje singel. Det är en ny studioinspelning av It’s My Own Cheating Heart That Makes Me Cry som fanns med på Home Tapes Demo från 2006.
Det är musikbloggen A Certain Romance som har fått mig såld på Glasvegas. Dom har snackat sig varma för Glasvegas i över ett år nu och det är bara att hålla med. Vi kommer att få höra mer av dom.
Nej, det kommer inte att bli en historielektion och det kommer inte heller att handla om Bertoluccis fantastiska film.
The 1900s är ett band från Chicago som spelar klassisk popmusik med klara influenser från 60- och 70-talet. Dom ger i alla fall mig även Belle & Sebastian vibbar. Dom har gjort min favoritlåt för tillfället, City Water. Koffe nämnde för ett tag sedan Daytrotter, ett fantastiskt ställe att hitta “live in studio” spelningar med olika grupper. The 1900s spelade för ett litet tag sedan in några låtar hos Daytrotter, bland annat en version av City Water som jag tycker är bättre än den som finns på deras album.
Ibland blir man så, så besviken. Från början var det här tänkt att bli en hjärndöd nostalgitext baserad på ett par låtar jag förknippar med tågluffningar jag gjorde på 80-talet, men på grund av den ena artisten blir det något helt annat.
Jag har verkligen älskat Prince, han är ett geni, men nu skiter han verkligen på sina fans. Den ena låten jag hade tänkt ha med från början var Prince - Let’s Go Crazy, men när jag började söka på YouTube kunde jag inte hitta en enda video. Det kändes mysko med tanke på vilka obskyra artister man brukar kunna hitta, så jag började undersöka det. Det visar sig att Prince har “förklaratkrig” mot bland YouTube, eBay och The PirateBay, hans representanter har krävt att YouTube tar bort runt 2000 videor med Prince musik.
Nu är det så att det är inte bara rena musikvideor som skulle bort utan även videor där någon spelar Prince musik och videor där Prince musik hörs. Bland annat fick Universal Music Publishing Group (UMPG) YouTube att ta bort ett 29 sekunder långt klipp där en 13 månader gammal pojke dansar och Let’s Go Crazy hörs svagt i bakgrunden. Mamman har senare fått rätt och har stämt UMPG med hjälp av Electronic Frontier Foundation. Det finns exmpel på andra som har fått sitt YouTube-konto borttaget och numera är mycket upprörda före detta Princefans. Även fansites till Prince ära har attackerats.
Prince claims that fansites are not allowed to present any artwork with Prince’s likeness, to the extreme that he has demanded removal of fan’s own photographs of their Prince inspired tattoos and their vehicles displaying Prince inspired license plates.
Jag skulle förstå om han gav sig på The Pirate Bay eller personer som säljer piratkopior av hans prylar på eBay, men musikvideor på YouTube förstår jag inte alls - jag som trodde att musikvideon var reklam? Gratis reklam är ju självklart inte bra - dumma mig. Nej då är det bättre att ge sig på sina fans.
… Ytterligare tid har flutit förbi. Som vanligt - på västfronten intet nytt. Den etablerade musikbranschen har som vanligt inte gjort ett skit för att anpassa sig till nya online konsumtions vanor. Det var snack - för ett tag sedan - om att alla de stora hade skippat DRM - äntligen skulle man kunna börja köpa musik igen! Här i Svedala - vad har de gjort i praktiken? Pja - inte ett skit. Precis som vanligt. Vad är det för skiträdda loosers som jobbar på de där bolagen?
Nä allt hopp är ute. Det finns inte längre något hopp. De stora kommer inte att kunna ställa om. Nya bolag kommer att ta över vissa av deras funktioner - artisterna kommer att gå vidare. De stora har inte längre något att erbjuda. Det är över.
Är jag orolig för Musiken? Nix. Inte ett dugg. Det är tillbaka till hur det började - till duktiga människor som själva förmår hitta publik. De stora produktionernas tid är över - De stora megastjärnorna tid är över. Vi är på väg tillbaka till där det började. Vi går från det stora marknadsdriva jättesattsningarna till en värld av Gonzo- musik… POV- musik… Webcam- musik. Är det dåligt? Nä, det är bra. Jättebra.
[youtube K6NHPrYcJpo&]
Julia Nunes - (Weezer) “Keep Fishin” on ukulele
Hon är så bra. Snälla Julia - låt inte de stora bolagen få tag på dej. De är som en inverterad version av Kung Midas förstår du. Allt Midas tog i blev guld - men han blev girig. Allt det stora skivbolagen tar i blir till bajs. Och de är redan giriga. Snälla, låt dem inte få tag på dej.
[youtube X0rm853iYYg&]
Julia Nunes - First Impressions (original)
Julia Nunes sajt på Youtube. Där kan man också köpa hennes skiva. Jepp! Hon har fixat distribution BÅDE i Europa och USA. Själv. Att sälja samma skiva på båda sidor om Atlanten - samtidigt till samma pris - det fixar inte Storbolagen. Men det fixar Julia. Själv.
Koffe, jag hoppas att du ursäktar för att jag återanvänder din rubrik - det här kommer att bli en “recycling”-artikel. I november skrev jag om Kate Nash i en inlägg som från början var tänkt att handla om Black Kids. Jag tycker att dom förtjänar lite mer uppmärksamhet.
Det senaste halvåret har Black Kids hypats som det senaste musikhoppet, dom har släppt en demo-EP och skrivit skivkontrakt. Under våren kommer deras första “riktiga” singel. Singeln blir en nyinspelning av min nya favoritlåt I’m Not Gonna Teach Your Boyfriend How to Dance with You, som definitivt platsar bland Musik som får mig att le.
Deras EP, Wizard of Ahhhs, finns tillgänglig för nedladdning på deras webbsida [CBR, 320 kbps], rekommenderas!
De flesta artister har man en relation till. På nått sätt. Andra artister har man en relation med. 
När var det jag skrev att veckans favorit är The 1900s - City Water - igår? Det är ombytliga tider… ;-) Allvarligt talat är det fortfarande en superlåt, men idag är det 
