Såg ni Grammisgalan härom dagen? Jag såg en liten snutt från något av TVs nyhetprogram där en rapporter stod och försökte göra en live-rapport. Jag har funderat på vad jag såg och visst är det lite konstigt. En firmafest som rapporteras på nyhetsplats. En firmafest som hålls på Hovet. Tänk er en massa gratisätare som sitter på innerplan och publik som sitter på läktarplats och tittar på när de… gratisäter. Också det konstigaste av allt biljetterna till läktarplatserna kostade 295kr (ticnet). Branschen förväntar sig alltså att kunderna skall betala nästan trehundra kronor för att titta på när de festar. Och det finns uppenbarligen tillräckligt många som går på bluffen för att man skall kunna fylla en hockey-arena.

På någotvis känns det som en passande modell för den döende musikbranschen. En utvald elit hyllar sig själv och förväntar sig att kunderna skall betala. Man är så kåt på de där sista kronorna att man inte bryr sig om vilka signaler man skickar ut. Eller så var det jag såg något helt annat. Var det ett gladiatorspel? Publiken gick dit för att se på när branschen hade ihjäl sig själv. Det är värt att betala för.

Men visst är det märkligt. Ett mysterium.

Trösten i sammanhanget var dock pristagarna - Anna Ternheim och the Knife och alla de andra. Det är inte musiken det är fel på.