De flesta artister har man en relation till. På nått sätt. Andra artister har man en relation med. Portishead är en sådan artist, för mig.

Jag minns inte vilket år Dummy kom, men jag vet precis hur jag kände mig när jag lyssnade på den. Jag vet exakt hur det kändes när jag första gången hörde Glory Box, och jag minns hur It’s a Fire gav mig tvåveckors gåshud.

Jag var runt sjutton och bodde fortfarande hemma. Det var en varm sommar, minns jag, och jag var precis så där dazed and confused som man kan vara i den åldern. Ständigt småfull på ljummen folköl. Lite så där fashionabelt destruktiv - fortfarande i chock efter att just ha upptäckt att de val man gör i livet faktiskt har konsekvenser i verkligheten. Jag kan fortfarande lyssna på Dummy ibland när jag vill återvända till den där platsen. Den där sommaren. Det där varma och klibbiga mörkret.

Därför var det nästan lite skrämmande att höra att Portishead släppt en ny skiva. Bara sådär. Femton år senare.

Beth består
Generellt skall det sägas att skivan är lite spretig. Kvar finns den rytmbaserade känslan. Det där gunget. Kvar finns också Beth Gibbons. Men i övrigt är det mer gitarrer. Mer disharmoni och mer experiment.

Tre låtar står ut så här efter en dags idogt lyssnande. Särskilt förtjust är jag i låten The Rip. Låten börjar lugnt med en ensam gitarr och den Portishead-patenterade thereminen visslande i bakgrunden. Beths röst ligger som bladguld mellan tonerna. Det finurliga är att låten övergår i en arpeggio-liknande syntslinga och tar en ny vändning. Ändå känns det så självklart.

Machine Gun har kanske den hårdaste och mest elektroniska industrirytmen på skivan. Hade det inte varit för att den plötsligt förändras och börjar låta som temat till filmen Terminator, så finns risken att jag avfärdat låten som för grovhuggen. Men istället blir den charmig och extremt elegant i sin maskinliknande kantighet.

Rytmen i Magic Doors är drivande och jazzig och Beth visar verkligen hur Portishead skall låta år 2008. Med lätt distade pianoackord och en antydan till desperation i refrängen är det på många sätt skivans bästa låt. Möjligen säger jag så för att den är mer lättillgänglig än de andra, men det finns samtidigt inget egensyfte i komplicerad musik.

De övriga låtarna rör sig i gränslandet mellan lättlyssnade och enerverande och är fulla av musikaliska referenser åt alla möjliga håll och stilar. Här finns Deep Water på ukulele. Small, en odyssé från en samplad cello till något Bo Hansson-linkande orgelcrescendo med starka 70-talsinfluenser. Alla har klara elektroniska inslag, men är ändå milslångt borta från någon klichéartad electronica.

Hälften så mycket hår
Jag har hunnit bli nästan dubbelt så gammal som jag var när jag hörde Dummy. Kanske har jag också blivit dubbelt så desillusionerad - för den här skivan kommer inte betyda lika mycket för mig som den första gjorde. Men, det är helt klart värt den tid den tar att lyssna på. Och lite, kanske lite, får Beth mig att känna samma mörker som då. Men nu, vis av erfarenhet, har jag lärt mig att mina val faktiskt inte spelar så stor roll ändå, och att livet har ett sätt att lösa sig av sig självt, så lika dazed and confused blir jag inte.

Men åh, ibland kan jag sakna att vara sjutton.

Portisheads skiva Three släpps officiellt den 28 april.